M u s i k n o n s t o p

Jag har precis blivit skrämd till döds nästan. Okej bara nästan.
När jag kom hem nyss från Göteborg (var på café med Soma och Karin och jag drack den g o d a s t e hallon-smoothie-milkshake och morotskaka jag någonsin smakat) så grabbade jag tag i min kamera och gick upp på lekplatsen ovanför huset för att ta några heta kort på månen.

Jag är förtrollad av månen, kommer alltid vara det.

Gick lite fram och tillbaka där uppe för att få olika vinklar, pratade med mig själv, lyssnade på all-american rejects och var i min egna lilla värld. Inte tänkte jag tanken att det var någon som såg mig, jag kollade ju på gångvägen men ingen kom.
Men så efter ett tag så ser jag en glödande sak komma svävande mot mig från skogens håll till vänster om mig. Och jag trodde att jag skulle få en h j ä r t a t t a c k (mamma har alltid varnat mig om att gå den vägen när det är mörkt).
Det visade sig att det var en man som suttit vid sandlådan och rökt och "sett mig hela tiden när jag gick runt där" I QUOTE och jag blev så ställd att jag började prata med honom. Han berättade att han hade fotograferat mycket för några år sedan och han berättade om sin kamera med tillbehör.

Hela tiden tänkte jag okej när som helst kommer han ta fram en kniv och sno min kamera, jag blev fan rädd. Var inte beredd på det över-huvud-taget. Skulle inte tänkt så för han var harmlös, snäll rentutav men lite konstigt var det väl ändå att sitta själv, i mörkret, en fredagskväll och röka?! Usch vad dåligt samvete jag får nu. Ska inte döma människor så.

Eller är det bara jag som är knäpp?