M u s i k n o n s t o p

Fy bubblan vad jag är bra!

Jag vet inte var jag ska börja men datumet 07/06/01 kommer jag aldrig att glömma!
Fredagen var en oerhört sentimental dag med alla olika humör man kan tänka sig. Tårar och skratt, men framför allt glädje (och en gnutta ångest). Alla tjejer var vackra och killarna var stiliga.

Champagnefrukost hos Filip klockan 07.30 där klassen skålade med champagne och åt jordgubbar. Mycket trevligt! Därefter bar det av till skolan i duggregn (som försvann senare, thank God!) Väl i skolan blev det tal, uppträdanden, diplomutdelning och stependier i teatern. Jag fick gå upp på scen och ta emot en present då jag läst franska i stor utsträckning. Jag blev väldigt glad och överraskad! :-)

Klass SP3CS gick sedan till vårat hemrum och tittade på en film om våran klass, skrev i varandras mössor och fick betygen utdelade. Tiden rann iväg och vi fick skynda oss för att fotografera oss av en väldigt rolig fotograf, och med mössorna på självklart! Brunch och, återigen, tal i caféet. Och tillslut skulle vi gå ut, våran klass var sist och vi skrek och sjöng så mycket att vi inte ens hörde våran låt "What a feeling"! :-)

Det känns som om jag grät konstant, haha, det var ju så omtumlande och jag grät för lite allt möjligt. Men det var ju framför allt glädjetårar, det var verkligen en vikt som lyftes från axlarna. Men samtidigt så var det ledsamt, för man kommer aldrig mer att träffa alla klasskompisar varje dag, samtidigt.

Efter en otrooooligt rolig biltur, i en het-röd-cab, med Karin, Frida och chauffören Thomas i Kungälv och Ytterby så släppte de av mig hemma. Där åt vi massor med god mat - jag grinade lite till efter mammas fina tal - öppnade generande mycket presenter och pratade med min underbara släkt.

På kvällen åkte jag, karin, frida och gentiana till jessica på för-fest, där alla goa tjejer i klassen var med (näääästan). Tårar igen, dock inte från mig haha jag har gjort slut på dom..! En fantastisk bussfärd in till Göteborg, där alla sjöng för full hals och skrattade och försökte överrösta varandra. Studentfesten på Score var minnesvärd och man pratade med alla, även de man inte kände.

När fötterna började påminna om att de skulle lägga av vilken sekund som helst så bestämde vi fyra tjejer att vi skulle dra hemåt. Man ska alltid gå när det är som roligast, sägs det ju! Missade bussen med flit så istället gick vi och åt natt-mat. Tog halv tre bussen hem och däckade i säng vid halv fyra - fyra! :-)

Jag ville inte att dagen skulle ta slut. Det var verkligen en sådan känsla, ett rus som aldrig gick över, som gjorde att man hoppade och sjöng fastän man inte hade någon röst kvar överhuvudtaget. Jag kommer sakna vissa lärare och såklart min klass. Men mina vänner får stå ut med mig länge till, jag har inte tänkt att försvinna eller överge er! Bara så att ni vet. I lööv u!